"Det finns saker som man måste göra. Annars är man ingen människa utan bara en liten lort”.
Idag, söndagen den 14 september går Sverige till val. Idag, söndagen den 14 september har vi svenskar möjlighet att påverka, att visa vad som är viktigt i vårt framtida Sverige. Och i detta val är varje människa viktig. För jag märker att det finns några som gör anspråk på vårt Sverige. Några som försöker ge en bild av att Sverige borde vara ett land där inte alla får plats. Som menar att här är alla människor inte är lika mycket värda. Som försöker säga att Sverige ska vara ett land där vi säger nej och stänger igen. Det är inte det Sverige jag känner igen. Inte det Sverige som är jag.
Idag, söndagen den 14 september går Sverige till val. Idag, söndagen den 14 september har vi svenskar möjlighet att påverka, att visa vad som är viktigt i vårt framtida Sverige. Och i detta val är varje människa viktig. För jag märker att det finns några som gör anspråk på vårt Sverige. Några som försöker ge en bild av att Sverige borde vara ett land där inte alla får plats. Som menar att här är alla människor inte är lika mycket värda. Som försöker säga att Sverige ska vara ett land där vi säger nej och stänger igen. Det är inte det Sverige jag känner igen. Inte det Sverige som är jag.
Mitt Sverige är solidaritet och gemenskap och en tro på det goda. Allt det som jag har lärt mig. Jag växte upp med våra gamla folksagor och Astrid Lindgrens fantastiska berättelser. Berättelser om äventyr och magi, men också om den viktiga och ibland hårda strävan för att göra gott.
Berättelserna lärde mig att älska det här landet som vi alla lever i. Genom berättelserna lärde jag mig om människorna, om naturen, träden och blommorna. Det här landet. Jag lärde mig att jag tillhörde de djupa skogarna, ängarna, sjöarna och haven. Jag lärde mig om den hårda mörka vintern och om hur det känns att se hur klart snön gnistrar en februaridag. Jag lärde mig om längtan efter ljuset, om glädjen över den ljusgröna våren, om kärleken till sommaren. Jag lärde mig det magiska med nätterna då ljuset aldrig tar slut.
Jag lärde mig om människorna. Om gemenskap och om ansvar. Om allas lika värde. Jag lärde mig att respektera alla de människor och varelser som jag delar det här landet med. Det var ju inte bara mina skogar, mina sjöar, mina hav, min sommar. Men, jag får vara här. Allt är vårt. Och jag förstod
att jag är en del i det likväl som alla andra. Och att jag aldrig någonsin har rätt att bestämma
vem som får eller inte får höra till.
Genom sagorna och berättelserna fick jag ta del av människors liv, vänskap, sorg och glädje. Berättelserna var om kärlek. Om mod. Jag lärde mig om fattiga och rika, om orättvisor och fördomar,
om utmaningar och svårigheter. Men, framför allt lärde jag mig om den lilla människans möjlighet
att göra skillnad. Jag fick läsa om Emil som bjöd fattighjonen på kalas. Om lilla prins Mio som stred i mörkret som red genom den mörkaste skogen, i den svartaste natten och stred mot Riddare Kato, trots att han var så rädd. Jag läste om Ronja och Birk som vägrade finna sig i sina fäders meningslösa
krigande, om barnens mod som ändrade på allt. Och Lotta på Bråkmakargatan som helt enkelt vägrade finna sig i orättvisor och aldrig, aldrig väntade på att någon annan skulle ordna upp det som inte var okej.
Jag tänker på Pippi, världens starkaste flicka, som inte var som alla andra, som vågade ta plats, men som aldrig någonsin sa nej till den som behövde. Och som aldrig någonsin stängde någon ute.
"Den som är mycket stark, måste också vara mycket snäll", menade Astrid Lindgren. Man ska alltid använda sin styrka för att göra gott. Och alla är vi starka. Tillsammans. Och genom dessa sagor, berättelser, blev jag den jag är. Och jag lärde mig om det här vackra, goda landet som är vårt. Och om min egen del i det.
Jag fick aldrig träffa Astrid Lindgren, vårt lands stolthet, kvinnan som på så mångaolika sätt bidragit till att skapa det Sverige jag så länge varit stolt över. Det Sverige som står upp mot orättvisor, som trots sin litenhet i världen vågar säga stopp. Som tror på solidaritet och godhet. På godhet och värme. Det är den svenska identitet som jag vuxit upp i och som lärt mig att tro på en värld och ett Sverige som tillhör alla. Som aldrig stänger ute. Som ständigt kämpar för det goda. Det Sverige som är vi.
"Det är de enskilda människorna som avgör världens öden." skrev Astrid i det tal hon höll efter att ha fått den tyska bokhandelns fredspris 1978. Det är länge sedan nu, men hennes budskap är i dagarna kanske mer aktuellt än någonsin Och jag tänker att vi behöver lyssna noga på Astrid nu. Vi behöver
höra hennes kloka och bestämda röst säga, att nu, nu är det dags. För jag är säker på att hon pratar med oss nu och säger: "Det finns saker som man måste göra. Annars är man ingen människa utan bara en liten lort”.
Idag, söndagen den 14 september har var och en av oss möjlighet att visa att vi är människor. Att vi står upp för det Sverige som är vi. Alla vi som redan är här och alla vi som vi kommer att bli. Jag kommer att stå upp för att bevara Sveriges solidaritet och människors lika värde. Det är det mest svenska jag kan tänka mig.
Josefin Nilsson
Berättelserna lärde mig att älska det här landet som vi alla lever i. Genom berättelserna lärde jag mig om människorna, om naturen, träden och blommorna. Det här landet. Jag lärde mig att jag tillhörde de djupa skogarna, ängarna, sjöarna och haven. Jag lärde mig om den hårda mörka vintern och om hur det känns att se hur klart snön gnistrar en februaridag. Jag lärde mig om längtan efter ljuset, om glädjen över den ljusgröna våren, om kärleken till sommaren. Jag lärde mig det magiska med nätterna då ljuset aldrig tar slut.
Jag lärde mig om människorna. Om gemenskap och om ansvar. Om allas lika värde. Jag lärde mig att respektera alla de människor och varelser som jag delar det här landet med. Det var ju inte bara mina skogar, mina sjöar, mina hav, min sommar. Men, jag får vara här. Allt är vårt. Och jag förstod
att jag är en del i det likväl som alla andra. Och att jag aldrig någonsin har rätt att bestämma
vem som får eller inte får höra till.
Genom sagorna och berättelserna fick jag ta del av människors liv, vänskap, sorg och glädje. Berättelserna var om kärlek. Om mod. Jag lärde mig om fattiga och rika, om orättvisor och fördomar,
om utmaningar och svårigheter. Men, framför allt lärde jag mig om den lilla människans möjlighet
att göra skillnad. Jag fick läsa om Emil som bjöd fattighjonen på kalas. Om lilla prins Mio som stred i mörkret som red genom den mörkaste skogen, i den svartaste natten och stred mot Riddare Kato, trots att han var så rädd. Jag läste om Ronja och Birk som vägrade finna sig i sina fäders meningslösa
krigande, om barnens mod som ändrade på allt. Och Lotta på Bråkmakargatan som helt enkelt vägrade finna sig i orättvisor och aldrig, aldrig väntade på att någon annan skulle ordna upp det som inte var okej.
Jag tänker på Pippi, världens starkaste flicka, som inte var som alla andra, som vågade ta plats, men som aldrig någonsin sa nej till den som behövde. Och som aldrig någonsin stängde någon ute.
"Den som är mycket stark, måste också vara mycket snäll", menade Astrid Lindgren. Man ska alltid använda sin styrka för att göra gott. Och alla är vi starka. Tillsammans. Och genom dessa sagor, berättelser, blev jag den jag är. Och jag lärde mig om det här vackra, goda landet som är vårt. Och om min egen del i det.
Jag fick aldrig träffa Astrid Lindgren, vårt lands stolthet, kvinnan som på så mångaolika sätt bidragit till att skapa det Sverige jag så länge varit stolt över. Det Sverige som står upp mot orättvisor, som trots sin litenhet i världen vågar säga stopp. Som tror på solidaritet och godhet. På godhet och värme. Det är den svenska identitet som jag vuxit upp i och som lärt mig att tro på en värld och ett Sverige som tillhör alla. Som aldrig stänger ute. Som ständigt kämpar för det goda. Det Sverige som är vi.
"Det är de enskilda människorna som avgör världens öden." skrev Astrid i det tal hon höll efter att ha fått den tyska bokhandelns fredspris 1978. Det är länge sedan nu, men hennes budskap är i dagarna kanske mer aktuellt än någonsin Och jag tänker att vi behöver lyssna noga på Astrid nu. Vi behöver
höra hennes kloka och bestämda röst säga, att nu, nu är det dags. För jag är säker på att hon pratar med oss nu och säger: "Det finns saker som man måste göra. Annars är man ingen människa utan bara en liten lort”.
Idag, söndagen den 14 september har var och en av oss möjlighet att visa att vi är människor. Att vi står upp för det Sverige som är vi. Alla vi som redan är här och alla vi som vi kommer att bli. Jag kommer att stå upp för att bevara Sveriges solidaritet och människors lika värde. Det är det mest svenska jag kan tänka mig.
Josefin Nilsson